<3
När man läser om mord i tidningar eller mord som sker hela tiden påminner det så mycket om dig pappa. Igår när jag åkte hem med bussen från stan i Göteborg så gick jag och tänkte för mig själv, gick och funderade att pappa kan vara varsom helst i hela världen, också ligga i vilken skog som helst, ligga under marken osv. Men något som gör mig så fruktansvärt arg är hur personer kan leva med att låta en människa bara ruttna bort sådär utan att sanningen kommit fram. tar man någons liv tar man oftast flera personers liv, dem som tog pappas liv tog garanterat mitt också och många andras, och ennu mer när man lever i ovisshet, att gömma någons kropp är bland det värsta som kan hända. man kan ju aldrig få ett slut, ett slut på något som man kan sörja över. Hur ska man kunna sörja när man aldrig fått det slutet. I alla dessa år.. i alla dessa år har alla närma och kära till älskade pappa fått lida, gått och funderat, skänkt en tanke vad som egentligen hände den dagen, och för varje dag som går nu tänker jag mer och mer på det. För det händer mer och mer att folk försvinner på konstiga sätt, vad gör dem egentligen? Vad händer.. fastän att jag kanske inte pratar om det öppet så varje dag tar det enormt på mina krafter att få leva med ovissheten. vissa dagar kan vara värre än andra och ibland känner jag bara för att skriva av mig. Ibland tror jag att jag tänker på det fastän att det egentligen inte finns där och att jag ständigt plågas av tanken att vara rädd för skogar, mörker, ensamhet, tysthet.. när ska rädslan släppa? När man varit med om något av detta så förstår man att verkligheten är sånhär. Det sker mord, det kan hända mig. Det har hänt mig, men nu är rädslan bara kvar att jag ska mista någon annan som står mig närma! Eller att någon annan ska mista någon annan, att se folk vara ledsen och känna det jag har känt. Usch vad världen kan vara hemsk <3
Ralph Morgan "molle" Blomgren, älskade pappa, vill så gärna möta dig igen!
